Idag har Tobias, Helena och morfar varit på tetater och sett Mio min Mio. Det var Tobias julklapp till morfar. Tobias tyckte den var mycket bra och spännande även om det var läskigt med spejare.

Magiskt på allvar är det däremot på Stadsteaterns stora, lite ödsliga scen när det oälskade fosterbarnet Bo Vilhelm Olsson får flyga bort till Landet i Fjärran. Kristina Lugns dramatisering och Stina Anchers iscensättning av Astrid Lindgrens Mio min Mio har varken trivialiserat eller skojat till sagan. Det hemska och gåtfullt djupverkande bevaras, både Mios skräck inför sin svåra uppgift och Riddar Katos sorgtunga självhat. En lyckad överföring till scenen, spännande, farlig (särskilt Katos mörkersmygande spejare är riktiga rysare) men så stiliserad att den ändå verkar obesmittad av fantasyfilmernas och dataspelens grova actionestetik.

Recension i Aftonbladet

Även Helena hälsar att det var en fin föreställning.

Tove och jag gick på bio och såg Hitta Nemo. Tove satt knäpptyst under hela filmen och tittade. Efterråt gav hon den ett gott betyg men hon tyckte att hajen i filmen lät kul (den pratar malmöitiska).